Vätternrundan 2013

Nerverna satt på utsidan flera timmar innan starten. Jag var en blåögd vätternoskuld som inte visste alls vad som väntade. Jag startade 10.22 och hade bara hunnit ta en powernap på en halvtimme under dagen, så när pastabuffén var uppäten och starten närmade sig började jag bli sömnig, precis som jag hade fruktat. Iväg till bilen och ta på sig alla grejer i en hast! I med lite kaffe och så blev jag ganska pigg som tur var när jag stod vid startlinjen och darrade. 

Tjohej! Innan start

Första sträckan till depån i Gränna körde jag med ett mysleende och i mörkret svischade det på ganska bra, trots motvinden. Jag hade inte någon direkt uppfattning om snitttid eller någonting sånt just då, jag hade bestämt mig för att genomföra loppet utan några direkta visioner om fabulösa subprestationer, så jag tuffade på i en lufsande fart. Den strategin tror jag räddade mig från att störa mig på den hårda vinden. Depåerna betades av one by one och det var så roligt och spännande att se hur banan slingrade sig fram. Och vilken jättevacker och pittoresk bana!
Alla var väldigt tysta och lät cyklingen tysta mun, men det var sjukt roligt att man nästan aldrig var ensam, det kom alltid någon att köra om (yesss...) eller lägga sig bakom ett tag. De fanns de som man kunde muttra åt, beundra och förundras över eller tjöta lite med och heja på. Väldigt underhållande och trevligt alltså.

Vinden mojnade och vädret blev underbart lördag morgon. Det enda som störde mig ordentligt var knäna som började lacka ur. Det gjorde riktigt ont efter halva rundan och det var nästan jobbigare att stanna istället för att bara köra på. Men samtidigt behövdes depåstoppen verkligen! och jag hoppade bara över två.
De sista fem milen, som jag trodde skulle bli en klackspark, för har man redan cyklat 250 är väl 50 ingen pers! Jojo... Det var de värsta milen i hela mitt liv. Fy faaasen alltså. Jäkla skit. Ta cykeln och släng någon stans. Jag ville gråta. Fnissade lite för mig själv när teamen spurtade förbi helt rabiata och sen kom ledaren sist och ba skreek förtvivlat "Håll i hop klungan!! Samla er!". Viktigt att spurta i mål så man kan tjäna in fem sekunder efter 300 km. Kom sen på att det var precis det jag själv gjorde på Hisingen runt. Hehe...

Jag klarade mig runt. I bilen hem skulle jag läsa kartan. Mmm, visst.

I mål

Skynda dig å ta kort när jag ler då! Jag orkar inte länge till!

En ärlig bild