Jag har just varit på den roligaste, jobbigaste och mest fantastiska cykelhelgen!
Vädret var perfekt. Rundorna var perfekt upplagda. Vyerna otroligt fina, man kunde knappt tro att man var i Sverige så fint var det.
Första dagen körde vi en 90 kilometers runda som slingrade sig genom schtekare Båstad, längs Mellbystrand och slutligen upp för den lilla gulliga Hallandsåsen. För mig var det här en jätteutmaning och jag var inte säker på att klara mig upp för åsen, klara av hela distansen eller ens orka fram till framförvarande hjul. Den längsta rundan jag kört innan var ju till Alingsås och hem. Även den på ca 100 km men då var det ju även vintervår, sjukt branta backar och ganska stark vind om jag inte missminner mig och jag fick väldigt mycket hjälpande händer typ halva sträckan. Hur skulle det gå nu?
Jo, det gick faktiskt finemang. Jag var ringrostig i tekniken och hade inte världens mest pigga ben, men jag klarade det faktiskt! Åsen var ju ett projekt, (fasen den tog ju aldrig slut!) men backen ner sen var ju så djävulens rolig! Förutsättningarna var perfekta, klungan jäkligt snygg och goodlooking. Inte alls som kämpig vintercykling till Alingsås det här!
Dagen avslutade vi med sommarfeeling till tusen med solbadande i gräset, grillning och slukande av 4 kg offrat liv, glada miner och vin.
Första rundan var en fjärtrunda jämfört med lördagens runda. Om jag var nervös på fredagen var jag riktigt orolig idag. Hade inte sovit så bra, magen knasade (av alla energikakor eller av nerver eller båda) och jag var allmänt spänd. Vi gav oss iväg i strålande solsken och knappt någon vind och i vanlig PCKstyle så är ju uppvärmningen jäkligt effektiv. 32 km/h pangbom så kör vi!
Jag tänkte att jag få släppa efter första milen för det här går ju fasen inte. Ulkade och spydde lite på byxan på väg uppför gulleåsen. Bra timing på rundtrampet där. Kände att lungorna, benen och halsen inte jobbade riktigt med mig idag. Men gud va kul om jag kunde klara hela sträckan. Tänk om jag bara körde med och kämpade på. Tänk vad glad jag skulle bli på mig själv om jag inte vände.
Så gjorde jag det bara.
Blödde lite näsblod, spydde nog lite till på vägen nångång, ropade Lucka! x antal gånger, snodde folks bananer och bars och var allmänt snyltande, fick eget entourage när 33 km/h var för snabbt sista milen, lärde mig vikten av att äta under trampandet, fick underbart stöd, vindskydd och hjälp av underbara hjältar, vickade på gränsen till att bonka, MEN DET GICK!
157 km. Yes.
Innan sista rundan på söndagen sprang vi runt och packade ihop oss och gjorde oss iordning och jag tyckte nog det var lite vemodigt att det redan snart var slut på en sån grym helg. Solbrännan och minnena var iallafall fina faktorer som skulle stanna kvar ett bra tag. Sträckan idag var på ca 115 km, ut på Mölle å kolla utsikten, ner till Helsingborg och tillbaka och jag var väl inställd på att vända efter 4 mil typ. Beroende på hur det kändes. Jag hade ju klarat det stora målet att fixa 15milarn och det var ju bra, men fasen om jag skulle vika ner mig nu när det ändå flöt på så bra...
Så vi åkte väl i samlad klunga hela vägen. Jag bet mig kvar på rulle så hårt jag kunde. Slet. Spydde. Njöt som en tok! Fasen va roligt att bara få glida fram i medvinden, i den hetaste klungan i världen, underhålla några skåneinfödingar, klämma i som fanken i backarna och ibland inte behöva ropa lucka.
Snittade 31-32 även när "vi skulle ta det lite lugnare". Shåre. På PCK språket blir ju det översatt : Kör som i helvete.
Häftigaste minnet jag kommer ta med mig från denna helgen var klart spurten på slutet. Med en lätt hand på ryggen tog jag ut mina allra, allra, allra sista krafter och hittade något djuriskt, dregglande, frustande monster inom mig och bara öste! Vilken häftig känsla! Vilken härlig smärta! Och så trevligt att ha stiftat bekantskap med den där besten, för den drev mig till att ta ut mig så benen skakade, väckte nån typ av minfritidshobbyärattmördasmåoskyldigafluffigavitakaniner-läggning, synen och de kognitiva förmågorna paralyserades och enda fokus var snabbare, snabbare, snabbare då din jäkla mes!
Jag vann hela skiten för jag vann över mig själv. Nu vet jag vad som kan finnas i det där inre skafferiet.
Gött, nu kör vi!
