Vätternrundan 2013

Nerverna satt på utsidan flera timmar innan starten. Jag var en blåögd vätternoskuld som inte visste alls vad som väntade. Jag startade 10.22 och hade bara hunnit ta en powernap på en halvtimme under dagen, så när pastabuffén var uppäten och starten närmade sig började jag bli sömnig, precis som jag hade fruktat. Iväg till bilen och ta på sig alla grejer i en hast! I med lite kaffe och så blev jag ganska pigg som tur var när jag stod vid startlinjen och darrade. 

Tjohej! Innan start

Första sträckan till depån i Gränna körde jag med ett mysleende och i mörkret svischade det på ganska bra, trots motvinden. Jag hade inte någon direkt uppfattning om snitttid eller någonting sånt just då, jag hade bestämt mig för att genomföra loppet utan några direkta visioner om fabulösa subprestationer, så jag tuffade på i en lufsande fart. Den strategin tror jag räddade mig från att störa mig på den hårda vinden. Depåerna betades av one by one och det var så roligt och spännande att se hur banan slingrade sig fram. Och vilken jättevacker och pittoresk bana!
Alla var väldigt tysta och lät cyklingen tysta mun, men det var sjukt roligt att man nästan aldrig var ensam, det kom alltid någon att köra om (yesss...) eller lägga sig bakom ett tag. De fanns de som man kunde muttra åt, beundra och förundras över eller tjöta lite med och heja på. Väldigt underhållande och trevligt alltså.

Vinden mojnade och vädret blev underbart lördag morgon. Det enda som störde mig ordentligt var knäna som började lacka ur. Det gjorde riktigt ont efter halva rundan och det var nästan jobbigare att stanna istället för att bara köra på. Men samtidigt behövdes depåstoppen verkligen! och jag hoppade bara över två.
De sista fem milen, som jag trodde skulle bli en klackspark, för har man redan cyklat 250 är väl 50 ingen pers! Jojo... Det var de värsta milen i hela mitt liv. Fy faaasen alltså. Jäkla skit. Ta cykeln och släng någon stans. Jag ville gråta. Fnissade lite för mig själv när teamen spurtade förbi helt rabiata och sen kom ledaren sist och ba skreek förtvivlat "Håll i hop klungan!! Samla er!". Viktigt att spurta i mål så man kan tjäna in fem sekunder efter 300 km. Kom sen på att det var precis det jag själv gjorde på Hisingen runt. Hehe...

Jag klarade mig runt. I bilen hem skulle jag läsa kartan. Mmm, visst.

I mål

Skynda dig å ta kort när jag ler då! Jag orkar inte länge till!

En ärlig bild

Nationaldagsloppet

Här avverkar vi lopp i en rasande fart! Eller ja, det hade ju kunnat gå snabbare meeen - nu har jag ju en tid att slå till nästa år!
Nationaldagsloppet, 100 km pure groteskt backe, var verkligen något att bita i för min del. Banritaren hade sannerligen letat upp de absolut värsta backarna i nejden.
Det här med långlopp vet jag egentligen inte om det är min grej (ännu). Kanske det blir min grej när jag blir en bättre cyklist och kan hänga på klungor bättre. Haha långlopp tänker ni, det där var ju bara 100 km! ;) Men egentligen vet jag inte om det är längden på loppet som spelar någon roll, snarare om man hittar sällskap och prickar dagsform och håller sig på en lagom nivå i cyklandet och ätandet. Det ju ändå så spännande, för jag har ju aldrig cyklat så långt och så hårt själv någon gång som nu på Hisingen runt och Ndl och man lär sig ju verkligen mycket om sig själv och sina hjärnspöken.
Jag lärde mig att jag periodvis kan tycka mycket illa om att cykla, vilket var en hyfsat ny upplevelse. Detta berodde på  blodsockerfall förstod jag sen. Helt klart. Vilken bergådalbana jag hamnade i där med blodsockret, farligt farligt! När det var runt fem mil kvar var jag nästan hungrig, då var det härligt att se sista depån stå å hägra med sina vetebullar!
Tiden blev ändå ok och jag lyckades ställa av åtminstånne EN 70plusare de sista kilometrarna! Man får ju vara stolt!

Go go go!

Pro med egen hejjaklack! 

Trevlig tjej i orange som jag polade med under rundan.

Ställer av alla gubbar en meter innan mål!

Nöjd å gla!

Äntligen!

Nu äntligen kommer uppdateringen som ni längtat efter! Tentan är dräpt och sommaren är här! Freedom!

Hisingen runt gick bra, jag är nöjd. Tiden blev 5 tim och 9 min, inte fantastisk kanske men bra. Andra highlights var att jag blev intervjuad av speakern, Pasi Salonen, både innan och efter rundan. Kul och peppande att bli uppmärksammad och kul att göra reklam för klubben! Nya fräscha Pckstället gjorde sig bra!
Vädret var kanon och förutsättningarna goda så när på en grym vind.
Allting förutom att cykla själva rundan var alltså njutbart och trivsamt :) Nä men det var ganska smärtsam körning, jag hittade inte några klungor som passade min fart. Dels tog jag ut mig för hårt i början, adrenalin och racenerver... Hehe :P Och det gjorde att jag blev omkörd senare när jag blivit uttröttad av att köra själv i den sjuka motvinden.
Ärligt så började jag fundera på vad som skulle hända om man bröt redan efter fem mil... Då var det riktigt jobbigt med väldigt mycket ont mest överallt i kroppen men fy fasen om man inte skulle klara det alltså!
Skönt att man är lite principfast av sig. Och se så bra det gick bara man bet ihop lite!

Jag praktiserar lite bortträngning nu och försöker inte tänka på att jag ska cykla dubbla sträckan redan nästa vecka. (nejnej inte nervös alls...) Ni får njuta av bilderna från loppet nedan och så håller ni väl tummarna för mig imorgon på Nationaldagsloppet 100 km endast härliga backar!

Herrå!

Blir uppbackad av gänget :P

Först över startlinjen i alla fall!

Jörlanda

Mååål!

Om man inte hyperventilerar i målfållan har man inte tagit ut sig tillräckligt ;)

Lite törstig

Kardan på de!